Vatten- och avloppsproblem

Redan vid förra sekelskiftet hade staden försetts med vatten- och avloppsledningar. Färskvattnet togs från Motalaviken och leddes in i det nybyggda pumphuset nere vid Stadsparken.

Pumphuset i Stadsparken.

Där renades vattnet i två sandbassänger innan det pumpades upp till vattentornet på Torngatan i Samuelsberg.

Här kan man se vattentornet i Samuelsberg mitt i bild.

Avloppsvattnet, som släpptes direkt ut i Motalaviken eller Strömmen via kraftiga gjutjärnsrör, sögs genast bort av strömdraget och besvärade inte nämvärt vattenkvalitén.

År 1921 stod det nya kraftverket färdigt i Strömmen och vattenflödet blev reglerat. När verket stundtals stod mer eller mindre stilla under helgerna, försämrades vattenkvalitén märkbart i viken, särskilt sedan många nybyggnationer efter 1930 gjordes med indragna vattenklosetter.

Första varningen var en rödsotsepidemi 1932 (dysenteri). Först ut var Holmsområdet, som hade eget vattentorn och tog sitt dricksvatten ur Strömmen. Här inträffade på kort tid många sjukdomsfall.

Vattentornet på Vattentornsgatan i Holm.

Även staden drabbades av en dysenteriepidemi, som kunde härledas till dricksvattnet.

De styrande blev obehagligt överraskade - Vätterns vatten var ju av erkänt god kvalitet! Var det möjligen vattenklosetterna, som kunde vara orsaken?

En första nödåtgärd blev att förlägga färskvattenintaget längre ut i viken.

Det skulle dock dröja ända till 1938, innan det nya vattenverket i Råssnäs kunde tas i bruk.

Vattenverket på Råssnäsudden invigt 1938.

För att kunna förse även de högt belägna bostäderna i Holm med vatten, byggdes ett nytt vattentorn i Bondebacka, beläget på 7 meters högre marknivå än det gamla på Torngatan, och med en vattenreservoar, som var både betydligt större och på högre höjd.

Vattentornet i Bondebacka togs i bruk 1935.

Nu hade folk fått rent vatten i sina ledningar, men föroreningarna i Motalaviken skulle fortgå. I början på 1950-talet blev det badförbud i viken.

I slutet på 1950-talet var stadens avloppsvatten fortfarande orenat och släpptes som tidigare direkt ut i viken. När man promenerade utmed Strandpromenaden, kunde man se avloppsvattnet välla ut ur rören. Tills vidare löste man problemet på så sätt att man förlängde rören, så att de åtminstone mynnade längre ut i vattnet.

Förlängning av avloppsrören vid Strandpromenaden.

Som synes på fotot så är det långa trätrummor som läggs ut på isen, för att sedan vid islossningen sänkas ner på bottnen.

På detta foto noterar vi att det nya kyrktornet är med i bild - invigt 1956!

År 1963 kom så den slutliga lösningen på problemen i Motalaviken, då det storslagna reningsverket i Karshult äntligen stod färdigt att invigas.

Avloppsreningsverket i Karshult invigt 1963.

Om du är ute och flanerar utmed Strandpromenaden en dag när vattnet ligger

spegelblankt, kan du fortfarande se de avloppstrummor av trä, som lades ner i slutet

på 1950-talet.

Vilken kvalitet!

Avloppstrumma av trä i vattnet vid Strandpromenaden fotograferad i april 2016.