Tändsticksfabriken del 3

Motala-Hälla Tändsticksfabrik

Trots att tändsticksfabriken i Motala var försäkrad, skulle förlusten bli betydande. En inbjudan om ny aktieteckning utfärdades av styrelsen i avsikt att få in kapital till en återupprustning av anläggningen. Intresset var dock svalt och den 31 mars 1875 bjöds det som fanns kvar av fabriken ut på auktion. En del av de vid branden oskadade arbetsmaskinerna inköptes då av kammarherren Pereswetoff-Morath och godsägaren Carl Norstedt på Hälla gård i Husbyfjöl i avsikt att på Klakorps ägor under Hälla anlägga en mindre tändsticksfabrik i en gammal kvarn, som drevs av vattenkraft ur Motala Ström. Företaget fick namnet Motala-Hälla Tändsticksfabrik och leddes av verkmästare Engström från Motalafabriken, som tillfälligt bosatte sig vid Klakorp.

Konjunkturerna skulle dock ljusna och fabriken i Hälla visade sig ha för låg kapacitet för att kunna leverera de ingående orderna. Vid en förnyad auktion den 13 juni 1875 inropades återstoden av Motalafabriken av herrarna Morath och Norstedt.

Artikel i Aftonbladet 4 juni 1875.

Tändsticksfabriken vid Vätterviken återuppbyggdes och försågs med nya maskiner. Under en kortare period kördes båda anläggningarn parallellt under samma firmanamn, men efter att ha varit i drift cirka ett år lades lades verksamheten i Hälla ned på sommaren 1876. På hösten samma år avgick verkmästaren Johan Fredrik Engström, som då avtackades av fabrikens arbetarpersonal med en fin avskedsgåva som minne – en kaffekanna, en strösked och en urkedja, allt av silver. Vid överlämnadet framförde arbetarna sitt varma tack för ”den välvilja och humana behandling de städse varit i åtnjutande av under den tid hr Engström varit verkmästare vid fabriken”.

Tändsticksetiketter med bild på Coloradoskalbaggen lanserades 1877, för att göra allmänheten uppmärksam på den fruktade skadeinsektens utseende. Stickornas tändsats fick en gulröd färg, som skulle matcha färgen på skalbaggens huvud och ben.

År 1881 utvidgades fabriken med en nybyggnad, varvid såväl personalstyrka som tillverkning ökade. Därefter uppgick produktionen till 1.200.000 askar i månaden, vilka till stor del skeppades över till en grossist i England för vidare export till övriga delar av världen – såsom Sydamerika, Kina m fl länder. Samma år installerades en telefonledning mellan kontoret och fabriken. Antalet anställda uppgick nu till ca 100 vid fabriken och för asktillverkningen omkring 80 familjer i staden samt fångar på länsfängelset i Linköping

I slutet på året inträdde dock en försvagning i konjunkturen, varvid chefen, kammarherre Morath, vid ett möte med de manliga arbetarna vid fabriken meddelade att arbetstiden måste minskas antingen genom nedsättning av antalet timmar per dag eller genom avskedande av en del arbetare. Förutom svagare orderingång led man just nu av brist på virke. Arbetarna hade tidigare uttryckt oro för huruvida de kunde påräkna långvariga anställningar vid fabriken och förklarade sig nu inte vilja återgå till arbetet förrän de fått löfte om detta. För att tillmötesgå denna önskan, lovade dem Morath att de tills vidare skulle få arbeta 10 timmar per dag som tidigare, och nöjda med detta besked återgick samtliga till sina arbeten.

Följande dag avskedades dock två pojkar, som egentligen inte hade med strejken att göra men ändå hade sympatistrejkat. När detta blev känt lade samtliga manliga anställda ned arbetet och gick hem. Flera av de strejkande infann sig dock på eftermiddagen och bad om att få återgå till arbetet. Detta tilläts också alla utom ledarna, som ansågs ha varit drivande till strejken, samt några pojkar. Tillsammans 16 personer stod nu utan försörjning inför den stundande vintern.

Den förste januari 1882 ombildades Motala-Hälla Tändsticksfabrik till ett aktiebolag och återtog det ursprungliga namnet Motala Tändsticksfabriks AB. Den tidigare delägaren Carl Norstedt hade sedan några år tillbaka lämnat Hälla gård och bodde nu i Vingåker. Aktiekapitalet i det nya bolaget uppgick till 100.000 kr och den tidigare chefen för Motala-Hälla-fabriken, kammarherre Morath, utsågs till verkställande direktör. Nämnas kan även att Morath hade en egen droska, med kusken Alfred Johansson vid tömmarna. När Moratha-kusken inte skjutsade omkring med herrefamiljen, utförde han transporter åt tändsticksfabriken och kom med tiden att bli minst lika känd i samhället som Morath själv.

Åkare Alfred Johansson, Moratha-kusken.

De ogynnsamma konjunkturerna fortsatte emellertid och vissa år var resultatet så dåligt att ingen utdelning kunde lämnas till aktieägarna. Av hänsyn till de många arbetarna, fortsatte dock verksamheten ytterligare några år. Nämnas kan att direktören, kammarherre Pereswetoff-Morath, även var starkt engagerad i stadens angelägenheter, och såg även till samhällets bästa med att hålla innevånarna i arbete.

År 1889 yppade sig en lösning med uthyrning av företaget. Det var fabrikören Erik Holmberg vid Södertälje Tändsticksfabriks AB som från den 15 maj blev arrendator på mycket förmånliga villkor, allt för att hålla företaget i fortsatt verksamhet. Till föreståndare vid Motala-fabriken anställdes ingenjören Torsten Svenzén närmast kommande från Stockholm, men född och uppvuxen i Kuopio, där Finlands första tändsticksfabrik anlades 1850. Under Svenzéns ledning genomfördes åtskilliga förbättringar i tillverkningsprocesserna.

I mars månad 1895 var det dags igen.  Vid 10-tiden på förmiddagen lördagen den 2 mars utbröt

eld på golvet i satsrummet och spred sig vidare till torkskåpen, vilka låg på våningen över maskinhallen. Där nere var ingenjören Svenzén och maskinisten just ifärd med att laga en laga en ångpump och kunde raskt med hjälp fabrikens mindre spruta begränsa elden till dess brandkåren anlände. Genom dess effektiva besprutning av eldhärden och kringliggande byggnader kunde faran snart avblåsas. Skadorna blev inte så stora, utan asktillverkningsavdelningen kunde redan efter ett par dagar fortsätta arbetet som förut. Under Svenzéns ledning med återställningsarbetet, kunde även resten av fabriken vara i full verksamhet efter två veckor.

I april 1895 meddelade styrelsen att tändsticksfabriken skulle läggas ned från och med maj månads ingång. Samtliga anställda, ca 80 personer, blev uppsagda.  Orsaken till nedläggelsen förklarades med att det bolag, som hade planerat att överta verksamheten, ej fick tillräckligt med intressenter. Genom direktören Erik Holmbergs försorg fick den avskedade personalen erbjudande om arbete vid Södertäljefabriken, vilket många accepterade.

En bidragande orsak till nedläggelsen kan ha varit att kammarherren Carl Wilhelm Pereswetoff-Morath började bli till åren kommen och dessutom var sjuklig. I 25 år hade han varit verksam i Tändsticksfabriken på olika poster, mestadels som dess chef och i 20 år innehaft olika förtroendeuppdrag inom stadsförvaltningen, varav de sista fem som stadsfullmäktiges ordförande. Han avled den 6 december 1895.

Kammarherre C W Pereswetoff-Morath,

1828-1895.

En gavel med anor

Redan år 1863, när Rosendahls tio år gamla bryggeri brann ned kunde man läsa i tidningen: "Kvar av bryggeriet var endast den stora inmurade pannan och några brandväggar".

Efter branden i januari 1875 skrev tidningarna: "Bara kontorshuset och ett med fabriken sammanbyggt maskinhus klarade sig oskadda undan lågorna".

Vid branden i mars 1895 uppstod bara mindre skador på våningen över maskinhallen.

Foto på gaveln taget i december 1980. Känns den igen längst till höger på nedanstående bild?

Del av ett aktiebrev i Tändsticksfabriken utfärdat 1 juni 1874.

När industribyggnaden slutligen revs i början på 1980-talet, berättas det att man fortfarande kunde se brännskador efter de eldsvådor tändsticksfabriken varit utsatt för. Maskinhallen på nedervåningen var sannolikt byggd redan 1853, alltså närmare 130 år gammal.