Tändsticksfabriken del 2

Tändsticksfabriken del 2

Motala Tändsticksfabriks-Aktiebolag


Grosshandlare Abraham Oldenburg lyckades tillsammans med bryggaren och tillika ägaren Fredrik Nordh skaffa intressenter både inom och utom orten för att bilda ett aktiebolag med avsikt att starta en tändsticksfabrik i Motala. Aktiekapitalet skulle vara 80.000 kr varav kommunen bidrog med 10.000 kr.


Den 2 april 1870 hölls ett första sammanträde med aktietecknarna varvid beslöts att bolagets namn skulle bli Motala Tändsticksfabriks-Aktiebolag. Förhandlingarna leddes av den utsedde ordföranden, notarien Bernhard Olof Rudebeck på Sandby egendom söder om Motala. Ett utförligt och med omsorg utarbetat förslag till bolagsordning framlades av grosshandlare Abraham Oldenburg och mötet beslöt  att ytterligare granskning av denna bolagsordning skulle uppdragas åt en interimsstyrelse, till vilken valdes notarien Rudebeck, kamereraren Otto Murray vid MV, bryggaren Carl Fredrik Nordh, byggmästaren Anders Carlsson, grosshandlaren Oldenburg, handlanden Albert Hydén samt bokhandlaren Henrik Gustaf Enberg. Nästa sammanträde beslutades äga rum den 30 april, då antagande av stadgarna och beslut om vidare åtgärder skulle avhandlas.


Under styrelsemötet den 30 april 1870 beslutades att bolaget skulle förvärva det tidigare bryggeriet av bryggare Nordh, att grosshandlare Oldenburg skulle antagas till konstruktör och disponent. Till att bevaka köpingens intressen utsågs kammarherren Carl Vilhelm Pereswetoff-Morath (Innan han slog sig ned i Motala hade han arbetet som kammarherre åt kung Karl den XV). Riktlinjer för om- och tillbyggnader lades fram och beslutades att huvudbyggnaden (den långa delen parallellt med stranden) skulle förbättras och inredas samt två flyglar av sten uppföras. Utmed sjön skulle anläggas en bred kaj med en lång lastbrygga ut i vattnet, där tämligen djupgående fartyg skulle kunna lägga till. Under kajen skulle vattenrör läggas ner för införsel av rent vatten till fabriken, samt utförsel av förorenat.


Redan i början på november stod fabriken färdig till det yttre: ”- en vacker byggnad utmed Vätterns strand med rymliga och ljusa arbetssalar, som skola uppvärmas med värmeledning.”

I den större (högra) flygeln placerades en ångmaskin, som drev alla maskiner och fläktar, värmde upp samtliga lokalerna medelst ångrör av 6 tums diameter samt pumpade sjövatten genom galvaniserade järnrör till alla delar av fabriken. I samma flygelbyggnad fanns arbetssalar med fanér-, avskärnings- och andra maskiner; för vanliga tändstickor i den nedre våningen och för aluminium-säkerhetständstickor i den övre. Här fanns även torkrum för stickorna, där varmluft fördes in medelst fläktar och vattenångor leddes ut. Intill gränsade ett skjul försett med cirkelsågar för aspstock och bräder.


Den långa huvudbyggnaden och den vänstra flygeln innehöll lokaler för doppning, torkning, sortering och inpackning av tändstickor. I alla dessa fördes frisk luft in genom reglerbara golvventiler. Över arbetsplatserna sträckte sig en väldig reservoar, som sög upp dålig luft medelst fläktar och en större engelsk ventilationsapparat. Dessutom fanns över arbetsborden för doppningen anbragta huvar av trä och glas, vilka genom vida rör stod i förbindelse med luftväxlingsapparaten.

Askifyllning i tändsticksfabriken Vulcan i Tidaholm.

Längs utmed dessa lokaler sträckte sig en rymlig av tätt placerade fönster upplyst korridor, försedd med tvättanstalter av vattenrör, skålar m m samt långa klädhängare, där blusar för den arbetande ungdomen fanns upphängda.


För brandsäkerheten var väl sörjt, då genom korridoren i huvudbyggnaden var draget ett grovt vattenrör, som slutade med en kran och en längre hoprullad sprutslang. Denna kunde snabbt lösgöras och föras långt utanför byggnaden. Ett liknande rör gick genom övre våningen och utmynnade i den vänstra flygeln. Utmed de grova rören var förgreningar med tunnare vattenledningar, som mynnade ut på de flesta ställen i fabriken.


Till fabrikens område, avskilt från omgivningen medelst ett högt staket, hörde en särskild tvåvåningsbyggnad innehållande kontorslokal och bostäder, ett magasinsskjul och en portvaktsstuga av sten.

Tändsticksfabrikens portvaktsstuga, foto från 1968.

Den 19 januari 1871 kom tillverkningen igång och den 23:e levererades de första tändstickorna ut i handeln. Dessa blev väl mottagna såsom fullt jämförbara med de bästa fabrikaten i landet och ledde till så stor efterfrågan att fabriken i inledningsskedet fick svårt att hinna med att leverera.


Antalet anställda uppgick redan till över 200 personer av vilka en stor del arbetade i hemmen med att klistra askar.

Den 1 oktober 1871 utbröt den första strejken i den svenska tändsticksindustrins historia, då omkring 50 pojkar och flickor under 17 år hotade med att upphöra med arbetet på grund av den nedsättning av arbetslönerna, som företaget hade beslutat. Nedsättningen förklarades med att ungdomarna inledningsvis haft högre ackordspriser än vid andra tändsticksfabriker beroende på deras ovana vid arbetet. Under upplärningstiden hade ett antal flickor från Jönköping varit anställda som instruktörer och  när nu Motalaungdomarna blivit vana, hade de flinkaste av dem kunnat förtjänat ända upp till 1 rdr 20 öre om dagen. Nu hade bestämts att ackordsprisen skulle sättas så att en flitig arbetare kunde förtjäna 80 öre om dagen, vilket påstods vara vanlig betalning vid andra tändsticksfabriker.


Disponent Oldenburg lät ungdomarna gå sin väg i förvissningen om att de snart skulle bli tvungna att återvända. Under dagens lopp infann sig också flera av föräldrarna med begäran att deras barn skulle få börja arbeta igen, påstående att de dels blivit förledda, dels tvingade att lämna arbetet. Ungdomarna togs till nåder och fick återgå till arbetet. Däremot gick det sämre för Jönköpingsflickorna, som angavs som uppviglare och genast fick avsked.

 

På hösten 1871 återvände disponenten Oldenburg till Stockholm efter att i ett års tid bott med sin familj i kontorshuset vid fabriken. Han hade nu fullgjort sitt uppdrag med anläggandet och uppstarten av fabriken och i hans ställe flyttade apotekare Axel Sandberg in. Denne höll som bäst på med framtagandet av en ny säkerhetständsticka, vars speciella egenskap var att den genast efter utblåsandet slocknade och ej efterlämnade någon glöd. Den kunde då utan brandrisk kastas var som helst. Metoden gick ut på att doppa tändstickorna i en lösning av aluminiumsulfat. Metoden patentsöktes och 1872 utökades fabriken med nya maskiner och tillverkningen av aluminium-säkerhetständstickorna kunde börja.

När den nya produktionen kommit igång och visat sig fungera tillfredställande, flyttade Axel Sandberg tillbaka till köpingen och tillträdde tjänsten som apotekare, vilken nyss blivit ledigförklarad. I hans ställe flyttade nu bokhållaren och verkmästaren Johan Fredrik Engström från Stockholm in i lägenheten i kontorshuset.


Motalatändstickorna ansågs vara av utmärkt kvalité och fann god avsättning både i Sverige och på export främst till Tyskland och England.

Annons i Ulricehamns Tidning 14 juni 1872.


Trots att försäljningen gick bra och produktionen ständigt ökade, så drogs fabriken med ständiga underskott. Skälet till detta ansågs vara frånvaron av en tillfredställande ledning av företaget.

Motala Tändsticksfabriks Nya Aktiebolag


I mars 1874 utbjöds tändsticksfabriken på auktion och ropades in av den förmögne apotekaren Sandberg för ett nytt bolags räkning. Vid det konstituerande sammanträdet beslöts att bolagets namn skulle bli Motala Tändsticksfabriks Nya AB samt att styrelsen skulle bestå av överstelöjtnant Axel Leonard Reuterskiöld, Göteborg, kammarherre Carl Wilhelm Pereswetoff-Morath, apotekare Axel Sandberg, distriktsläkare Ivar Bohnsack, regementsläkare Carl Harald Nerén, Skänninge, källarmästare Carl Nilsson, Wilhelm Påhlman, patron Johan Petter Jönsson på Bispmotala  och patron Howard Carlos Grill på Bona Bruk. Österstelöjtnanten Reuterskiöld var inbjuden som sakkunnig, då han tidigare varit styrelsemedlem i Vulcans Tändsticksfabrik i Tidaholm, som startade sin verksamhet år 1868.

Kungörelse i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

den 25 april 1874.


På ansökan av kammarherre Pereswetoff-Morath och överstelöjtnant Axel Leonard Reuterskiöld fastställdes i maj månad 1874 bolagsordningen för Motala Tändsticksfabriks Nya Aktiebolag men övertagandet hade skett redan den 1 april.


Kammarherre Pereswetoff-Morath blev verkställande direktör i det nya bolaget och han lyckades knyta förbindelser med åtskilliga framstående utländska firmor, med vilka uppgjordes ganska fördelaktiga leveranskontrakt. Tillverkningen stördes inte heller av bolagsändringen utan fortsatte som tidigare och utsikterna såg ljusa ut.


Men så drabbades företaget av det som inte skulle kunna få hända, men som dessvärre var ganska vanligt inom branschen. Den 19 januari 1875 kl 5 på eftermiddagen utbröt eldsvåda i fabriken. Branden började i ett torkrum och spred sig över till ett lager av tomaskar i en angränsande lokal. Trots att både köpingens och Motala Verkstads brandmanskap snabbt var på plats, hade elden redan hunnit ödelägga stora delar av fabriken. Bara kontorshuset och ett med fabriken sammanbyggt maskinhus klarade sig oskadda undan lågorna. Ingen människa kom till skada vid eldsvådan, men en mängd anställda miste sin arbetförtjänst, när den som mest behövdes under kalla vintern.


 

Branden vid Vulcans Tändsticksfabrik i Tidaholm


Genom Reuterskiölds kontakter med tändsticksfabriken i Tidaholm, fick tolv Motalaflickor genast anställning där. Tio av dessa skulle aldrig mer komma hem, för redan den 18 februari samma år utbröt en våldsam eldsvåda i den verkstad på Vulcan, där flickorna arbetade med askifyllning.


Strax efter skiftavlösningen på morgonen råkade en flicka av någon anledning få eld i en fylld ask. Enligt reglementet skulle hon hålla kvar den i handen tills den brunnit ut eller släcka branden genom att doppa asken i en vattentunna som stod mitt i rummet. Hennes brännskador talar för att hon till en början följt instruktionerna. Sannolikt blev smärtan i handen olidlig och hon tvingades kasta asken ifrån sig. Då det var tidigt på dagen hade nattskiftet fyllt på med nya oförpackade stickor så att dagskiftet skulle klara sig hela dagen. Stickorna, som stod uppställda längs väggarna, kom att fungera som en stubintråd och branden spred sig med en enorm hastighet.


Fabriken var byggd i trä och var inte utformad för att skydda arbetarna vid brand. Dörrarna öppnades inåt, inte utåt. När panik utbröt och alla tryckte på för att komma ut blev resultatet istället att dörrarna blev blockerade. Av de 80 som arbetade i salen omkom 46 i den värsta eldsvådan i tändsticksindustrins historia. Ytterligare nio var svårt brända. Många av de döda var barn, bland de innebrända fanns elva- och tolvåringar. De förolyckade jordades i en gemensamhetsgrav på Tidaholms Kyrkogård. Graven har inskriptionen: ”Till minnet av 46 fabriksarbetare vådeligen omkomne den 18 februari 1875”.

Bland de omkomna fanns 10 flickor från Motala: Hilma Andersson, 19 år, boende i Kvarteret 13:3; Selma Andersson, 19 år, Kv. 27:7; Augusta Jonsson, 20 år, Kv. 27:8; Augusta Jaenson, 16 år, Kv. 27:5; Josefina Hjertman, 16 år, Kv. 23:7;  Maria Lundgren, 16 år, Kv. 23:7, Josefina Carlson, 19 år, Prästgårdens ägor; Emma Peterson, 13 år, Häradsmarken; Elin Andersson, 16 år, Kanalområdet;  Selma Hultgren, 18 år, Motala Verkstad.